Vi som vet...
Min pojkvän försökte ta livet av sig men överlevde.
En dag när jag vaknade så låg han inte brevid mig i sängen, jag minns att jag letade runt i hela huset men hittade honom inte. Hans skor stod ju kvar, så han kunde ju inte ha gått långt. Jag gick ut till husbilen som stod på parkeringen, dörren var öppen så jag gick in.
Där ligger han, snarkandes, jag börjar med att skälla ut honom för att han inte låg brevid mig, men han svarar mig inte. Avslutar \"samtalet\" med att gå ut igen och smälla igen dörren efter mig.
Jag förstod inte hur han kunde göra så här, han visste att jag skulle på möte den dagen och jag går aldrig på möten utan honom.
Jag gick in i huset igen då hans mamma gick ut för att ge det ett försök, han slog på honom, skrek åt honom och ruskade om honom, men inte heller hon fick någon reaktion. Nu började jag bli väldigt fundersam, jag menar, han skulle aldrig göra något sådant mot sin mamma, så jag gick ut igen för att ge det ett till försök, det var då jag såg tabletterna, jag ruskade om honom och försökte få liv i honom, jag skrek åt honom med tårar i halsen att vakna. Men han bara låg där, snarkandes och andades tungt, tungt, som om han verkligen fick kämpa med varje andetag, som om hjärtat och lungorna verkligen kämpade med att fortsätta fungera.
Jag sprang in till huset igen och skrek åt dom att ringa ambulans. Gud, jag kände mig så hjälplös, jag kunde inte göra någonting, förutom att ha panik och gråta och skaka av rädsla. Det tog knappt 5 minuter innan ambulansen kom, det tog ett bra tag innan dom fick ut honom ifrån husbilen eftersom att det är en väldigt smal dörr. Jag kände hur jag blev mer och mer stressad, men nu grät jag inte längre, jag var bara arg på ambulans personalen för att dom inte kunde skynda sig. Till slut kom dom ut, men honom på en brits, han var inte fast spänd direkt, så när jag såg honom bröt jag ihop igen, han var så ledlös, när jag kände på honom var han så kall. Och jag så maktlös.
Ambulansen åkte iväg i ilfart emot Varbergs sjukhus och jag åkte efter med Bengt. Vi var framme ungefär samtidigt som ambulansen var och när vi kom så höll dom på sätta i kateter i honom. Och vad fick ja? Ett äckligt glas saft och ett grått anhöringsrum. Men till slut kom läkarna in och sa att han hade förflyttats till IVA (Intensiv Vårds Avdelningen) och jag tror att jag nästan sprang dit, ville vara med honom hela tiden. När jag kom upp på rummet så satte jag mig på en stol brevid hans säng, bara tittade på honom och försökte värma hans iskalla hand. Hans hjärta slog nu 5 slag i minuten. De första timmarna får han anti-dop varje kvart (Dop är en \"medicin\" i sprutform som driver ut alla eventuella gifter ut kroppen snabbare) men det svarar han inget fysiskt på. Timmarna går, nu slår hans hjärta ca. 8 slag i minuten. Nu har ja hållt hans kalla hand i 4 timmar. Och bara suttit där. och tittat på honom och bett till Gud. Håller på smna till flra gånger, men vill inte somna. Jag är jätte trött men jag vill inte somna. Trots att jag egentligen inte vill så går jag ut ifrån sjukhuset och ringer mamma för att berätta vad som hänt. Sedan går jag in till honom igen. Läget oförändrat. Så jag sätter mig på samma plats med samma syssla igen, försöker värma honom.
För att göra historien kort:
4 timmar senare vaknar han, äter och pratar hyffsat bra. Han är förvirrad men rolig.
Det första leendet och de första orden, vilket var : Jag älskar dig bebis, var de vackraste, underbaraste och bästaste i hela världen den sekunden.
Simon hade tagit en hel flaska med Theralen och sammanlagt emellan 60-70 tabletter.
Det är inte förrns nu jag kan säga vad äkta kärlek är! Det är han.
Skriv under
Lägg en kommentar
